Nedan kan du ta del av min reseskildring av vår resa (jag och min flickväns) till södra Italien och Sicilien sommaren 2008:

Jag sneglar ut genom fönstret, vi färdas på snåriga serpentinliknande vägar uppför. Kastar ett öga på motsatt sida, det sluttar markant och man kan längre bort se siluetten av vulkanen Stromboli som spöklikt reser sig ur det blå.

Vår chaufför Giovanni från Sicilien rattar bussen med rutinerad precision och slickar de halvt bortfallna räckena i de skarpa kurvorna. Hans karaktär målar ut schablonbilden av en medelålders sydeuropé med solmärkt läderartad hud, konstant läppjande på en papperscigarett. Sjungande och klapprande byts växelvis mot temperamentsfullt gestikulerande då en mötande bil eller åsnekärra kommer allt för nära. Vi passerar by efter by och jag får känslan av att tid och rum verkligen stått still här…

Tid för frukost och vi svänger av mot syditaliens svar på Seven Eleven. Den varma morgonluften slår emot mig som en vägg, känns som temperaturen redan klättrat förbi fyrtio strecket. Inne på caféet får jag intrycket av att de anställda spetsar sin attityd när vi blonda nordbor lite ursäktande stiger på. Jag sveper en espresso i all hast innan det är dags för samling och fortsatt färd mot Sicilien “Medelhavets hjärta”.

Nästa stopp: San Giovanni, därifrån ska vi ta oss över sundet via färja till Messina och Sicilien. Vi slår ihjäl några timmar till, jag slumrar till… vaknar med ett ryck. Vi sitter fast i en trafikkö på väg till färjan och Giovanni viftar hysteriskt med armarna och slänger ur sig något som jag inte exakt förstår men av tonläget att döma inte är vänligt menat. Framme vid färjans bogvisir förstår vi varför det dragit ut på tiden, mannen som vinkar fram alla fordon står i ena stunden och ”dealar” med en gatuförsäljare och i andra stunden nonchalant viftandes med en röd liten flagga att det är ok att köra ombord…

Uppe på däck blickar jag ut över Messinasundet, härifrån kan man både se fastlandet med sin grönska och böljande dalgångar – men även Sicilien med en annan landskapsbild. Kargt. Torrt. Vackert.

Vi når fast mark. Slutdestinationen Taormina är inom räckhåll. Siciliens populäraste stad hos fastlandets jetset och turister utifrån, mycket tack vare kulturella sevärdigheter och humana priser. Vi masar oss fram längs den myllrande huvudgatan som kantas av små charmiga butiker där krimskrams för turister trängs med vackra lokala hantverk. Bebyggelsen är mysig på typiskt italienskt vis dock utan slitna fasader som annars är ett kännetecken. Vi viker av från den stora folkmassan och in på en smalgata och gränd, mitt luktsinne fångar upp aromer av oregano och olivolja…

Vi stannar till på en liten servering längre bort. Mina linnebyxor stramar åt när jag ska till att sätta mig, de har tagit form av mina ben och påminner mer om ett par långkalsonger. En Jack Sparrow liknande figur tar emot vår beställning med skinande ”Hollywoodleende”, detta är också första gången jag kan göra mig förstådd på gammal hederlig engelska, troligen på grund av turistexploateringen i området.

Mätta och belåtna promenerar vi längs gator som nästan hela tiden lutar uppför. Vi stannar till och köper varsin biljett till den grekiska ampfiteatern, traskar förbi grindar i ärjad koppar och uppför slitna kullerstenstrappor. Hettan är konstant.

Vi når åskådardelen av teatern – här kan man överblicka stora delar av ön, havet men även konturerna av vulkanen Etna i horisonten. En andlöst vacker utsikt. Min blick fångar detaljarbetet som pryder pelarverken, konstruktioner daterade till antiken. Kanske har Arkimedes en gång stått här och blickat ut över Sicilien och Medelhavet, då världens mittpunkt.

/Andreas